Linolajnen

Idag har min lilla hjärtevän Calle lämnat denna värld. Det är helt otroligt vilket stort tomrum en liten hund kan lämna efter sig. Fast det var ju inte bara en liten hund, det var Calle. Min lilla älskling som alltid blev överlycklig när jag kom och det värmde lika mycket i hjärtat varje gång. Han skulle ha blivit fjorton år den tjugotredje mars. I fjorton år har han bara funnits där och varit en självklar del av familjen. Världens underbaraste och snällaste, har aldrig bitit någon och alltid varit lika glad.

Jag hann i alla fall säga hejdå idag och det gjorde så ont i mig att se honom ha ont, det var liksom inte samma glada Calle längre. Igår var han så glad när jag kom, kom och lade huvudet i mitt knä och var så mysig. Idag viftade han inte ens på svansen, reste sig inte upp, vilket nog aldrig har hänt. Det märktes så väl att nåt var riktigt fel. Några timmar senare ringer brorsan och säger att de har avlivat honom, vilket inte var oväntat och på något vis en lättnad. Men man blir minst lika förkrossad för det. Tio minuter efter det samtalet var jag tvungen att gå till jobbet, vilket inte kändes roligt alls.

Det kommer att kännas konstigt nästa gång jag kommer till mamma och pappa, ingen uppspelt, lurvig liten Calle som kommer med svansen i vädret och ska pussas på munnen. Jaa, att man kan känna så stor kärlek till en sådan liten varelse. Faan vad du kommer att bli saknad!

Hoppas att du har det bra nu min älskade, älskade lilla vän!







Kärlek ♥