Linolajnen

Nu är våren verkligen här! Snön försvinner ju väldigt fort bara solen börjar värma. I helgen blev det en promenad på havet, det är faktiskt härligt i skärgården trots tjock is. Fast det är ju såklart bättre när det går att ta sig fram med båt och såklart bada.





Mitt första hoppkort någonsin! Man måste ju följa trenden.


Har fått mitt modem till mobila bredbandet också, men såklart går det inte att låsa upp just den här modellen då den är lite nyare. Typ alla andra går. Så har du någon aning om hur man låser upp ett Huawei E367 så skulle jag bli överlycklig, funkar inte med de vanliga "IMEI-generator-upplåsningskoderna". Så typiskt. Men jag ger inte upp än, ska verkligen ha provat allt innan jag går och betalar för detta.Så tips mottages tacksamt.

Har haft hand om patienter med vinterkräksjukan tre arbetspass. Trots skyddsmunderingar och att jag tvättat och spritat händerna varje minut så lyckades nån jävla calici-äckel-bakterie slinka förbi. Är inte livet underbart? Så för tredje gången på alltför kort tid har magsjukan mig i sitt grepp. Har bara kräkts en gång, men den andra vägen är det svårare att få stopp på. Tack och lov mår jag inte alls lika dåligt som de senaste två gångerna, då var jag verkligen däckad (näst intill döende) i två dagar, nu känner jag mig relativt pigg förutom matthet och huvudvärk som antagligen är en följd av vätskebrist. Ja, halleluja vilket underbart jobb man har! Har en ledig dag idag, så nu är det bara att hoppas på att detta ger med sig innan klockan ett så att jag kan jobba imorgon eftermiddag och lördag. Ringde till jobbet där de sa att man ska vara symtomfri i tjugofyra timmar innan man får jobba och inte fyrtioåtta som jag trodde, så det kan ju gå vägen ändå. Håll tummarna!

Hämtade min söta Nikon D90 igår och vi håller på att lära känna varandra. Har pillat och trixat med inställningar till höger och vänster, bläddrar i bruksanvisningen på nästan trehundra sidor för att få lite koll på alla inställningar. Vill bara ut i solen och fota, fota, fota! Men jag får väl snällt sitta här tills jag inte är en smitthärd längre.

Då var fyra dagars ledighet över, att tiden alltid ska gå så fort!?

Ledigheten kunde dock inte ha börjat sämre. Hade tid hos tandläkaren klockan ett på torsdagen, så jag tog bilen dit för att kunna åka direkt S-hamn efteråt. Ställde bilen på en stor parkering som är belägen alldeles vid en stor bilväg samt gångväg. Dessutom ligger det ett slott med kontorslokaler bara några meter därifrån. Efter fyrtiofem minuter hos tandläkaren och tvåtusentrettio kronor fattigare kommer jag ut till en bil med sönderslagen passagerarruta. Såklart hade jag min älskade systemkamera i bilen, hade gömt den väl tillsammans med handväskan under ett par täckbyxor i baksätet. Jag hade flera, flera gånger tänkt på att detta kunde hända... men mitt på dagen, på så kort tid på en så allmän plats och kameran så välgömd (det gick omöjligt att se den utifrån, har dessutom tonade rutor) trodde jag faktiskt inte det skulle hända. De tog bilstereon och högtalarna bak, alltså måste de ha snubblat över min kameraväska när de klängde i baksätet. Så den var såklart inte kvar och jag blev totalt förkrossad. Handväskan lämnade de kvar. Efter ett besök hos farbror polisen och en kall och blåsig färd utan sidoruta i alldeles för hög hastighet på E4:an till S-hamn så lugnade jag mig något.

Min kära pappa lägger ut pengar till en ny kamera tills försäkringspengarna har kommit, så det är ju skönt att jag slipper vänta så länge. En ny kamera är redan på väg, kommer förhoppningsvis imorgon. Beställde först en Nikon D3100 med två bra objektiv, men ångrade mig och avbeställde den. Så nu är det en Nikon D90 på väg istället, inte lika bra objektiv dock men en bättre kamera "att växa i" enligt experterna. Får spara ihop till ett bra objektiv istället. Får väl försöka se det positiva i det hela spektaklet med att det blir en uppgradering i kameraväg.
Dessutom sponsrade min kära mamma mig med en fin summa tandläkarpengar, vilket verkligen behövs. Det kommer att bli svindyrt det här. Min bror hjälpte mig att sätta i en ny stereo (med pappas hjälp) och den andra brodern ska förhoppningsvis kunna fixa högtalarna bak.
Jag har verkligen en underbar familj som alltid ställer upp! Det värmer verkligen i hjärtat när jag tänker på det. Och det är verkligen uppskattat!

Mitt mobila bredband låg såklart i kameraväskan, så nu har jag tjuvkopplat min telefon till datorn som modem, vilket kasst nog inte ska fungera egentligen. Det är ju skitenkelt på de gamla modellerna, men inte denna tydligen. Så kikar runt efter ett nytt modem, svindyrt!

Min nya pärla som är på väg!
Nikon D90 med objektiv 18-105mm F/3.5-5.6 AF-S VR

Reminisce. På härliga minnen. Ibland skulle man bara vilja uppleva just det speciella ögonblicket igen. Men minnen är väl det närmaste vi kommer. Ni må vara trötta på mina bilder, men då bilder säger mer än tusen ord och jag inte orkar skriva idag så lägger jag upp några good-memories-kort. De kanske inte säger er så mycket, men det kan vara så mycket mer än ett motiv bakom en bild. Var och en har en hel historia bakom sig om tillfället då de togs. Och dessa historier får mig att le.

Jag är så trött och slut i hela kroppen. Det har inte varit den bästa dagen på jobbet så huvudet hänger inte heller med som det borde. Ibland får vi stolpskott till läkare på avdelningen som gör att det blir en massa merjobb för oss. Just nu är det en sådan läkare och såklart rondar jag alla mina patienter med denne, vilket har lett till mycket frustration och irritation. Att samma sak väntar imorgon är inte speciellt uppmuntrande. Men nu har jag jobbat fyra pass av sex, så det är bara två dagar kvar till fyra dagars ledighet. Det är lycka det. Synd att jag måste laga tänder på torsdag, vilket liksom förstör mitt i min ledighet, men det blir det förhoppningsvis värt.

Jag vill åka bort. Lååångt bort, om det är varmt eller kallt spelar ingen roll. New York vore så himla roligt, eller kanske London. Australien eller Caribien vore ju inte heller helt fel förstås. Ja, vart fan som helst där helst ingen pratar Svenska. Tänk om man bara kunde knäppa med fingrarna så var man någon helt annanstans. Inga bekymmer, bara vara totalt ledig och lämna alla måsten hemma. Ta dagen som den kommer och skita i allt vad vardag innebär, bara vara.

Idag har det hunnit gå ett helt år sedan kära farfar lämnade jordelivet. Farfar och Calle var mycket bra polare, så de har nog hittat varandra igen! ♥




Flaggan (i detta fall vimpeln) i topp!

Idag har min lilla hjärtevän Calle lämnat denna värld. Det är helt otroligt vilket stort tomrum en liten hund kan lämna efter sig. Fast det var ju inte bara en liten hund, det var Calle. Min lilla älskling som alltid blev överlycklig när jag kom och det värmde lika mycket i hjärtat varje gång. Han skulle ha blivit fjorton år den tjugotredje mars. I fjorton år har han bara funnits där och varit en självklar del av familjen. Världens underbaraste och snällaste, har aldrig bitit någon och alltid varit lika glad.

Jag hann i alla fall säga hejdå idag och det gjorde så ont i mig att se honom ha ont, det var liksom inte samma glada Calle längre. Igår var han så glad när jag kom, kom och lade huvudet i mitt knä och var så mysig. Idag viftade han inte ens på svansen, reste sig inte upp, vilket nog aldrig har hänt. Det märktes så väl att nåt var riktigt fel. Några timmar senare ringer brorsan och säger att de har avlivat honom, vilket inte var oväntat och på något vis en lättnad. Men man blir minst lika förkrossad för det. Tio minuter efter det samtalet var jag tvungen att gå till jobbet, vilket inte kändes roligt alls.

Det kommer att kännas konstigt nästa gång jag kommer till mamma och pappa, ingen uppspelt, lurvig liten Calle som kommer med svansen i vädret och ska pussas på munnen. Jaa, att man kan känna så stor kärlek till en sådan liten varelse. Faan vad du kommer att bli saknad!

Hoppas att du har det bra nu min älskade, älskade lilla vän!







Kärlek ♥